Vänner för livet?

När jag flyttade hem från Frankrike 2000, var jag ”bara 18”. Från att leva i en familj med tre syskon, med ljud och liv runtomkring, och med två föräldrar som skapade trygghet var det bara jag. Ensam i ett nytt land, i en ny stad, i en egen lägenhet. I Sverige som jag alltid sett som mitt hemland trots att jag inte bott där de senaste 9 åren.

Som den sociala person jag är träffade jag genast härliga och nya vänner. Vissa försvann efter studietiden men guldkornen har jag än kvar vid min sida. Jag har haft förmånen att under den tid jag jobbat, varit föräldraledig, flyttat och hoppat runt på olika arbetsplatser, omgivits av människor som varit mig kära. Jag inser verkligen att det är något jag är så ytterst tacksam för. Att jag aldrig haft det där kärngänget, barndomsvännerna som vet allt och lite till om en var länge en sorg för mig. Jag tänkte att så såg det ut för alla i min närhet. Som bott i samma stad, gått i samma klass, sommarjobbat på samma ställe och inte flyttat utomlands.

När vi skulle göra inbjudningslistan till bröllopet blev det så uppenbart. Min man hade alla sina polare, hela sitt barndomsgäng som fortfarande umgås och som jag fått äran att lära känna och tycka om. Tre av dem var högst engagerade i den stora dagen. Jag funderade länge kring hur min lista skulle se ut. Blev det uppenbart att jag bara hade ”nya” vänner? Med det menar jag personer som jag lärt känna de senaste 18 åren- dvs den senare hälften av mitt 36åriga liv. Jag bjöd människor som jag älskar. Jag valde att bjuda de i min närhet som jag håller kär, som berör mig, som får mig att skratta, le, stöttar mig, utmanar mig, ger mig nya perspektiv och som helt enkelt är mina vänner.

Givetvis har man olika relationer till personer runtomkring en. Jag slogs jag av att jag är omringad av så många fina (även om detta ord används i överflöd) personer som kompletterar mig och gör mig till en så mycket bättre person. Även om de inte har känt mig hela livet har vi enats kring att vi tycker om varandra och att vi finns där för varandra. Vänskap är verkligen inget som man får gratis. Det måste ges och tas från båda håll. Ibland är det lätt, man gläds och unnar, ibland blöder man av sorg, oro, och man hjälps åt. Man finns där. Det finns inte oändligt med tid, men man vet också vem man har nära. Så tiden är den lilla faktorn, känslan är det viktiga.

Så TACK till alla härliga som jag har ynnesten att få ha i mitt liv. Vad vore jag utan ER!

THE KAOS IS BACK ON

Det känns som att jag är redo att komma tillbaka. Tillbaka till skrivandet. Min resa genom livet, med toppar och dalar, balans mellan familj och jobb, mamma och fru, med färg och form och en himla massa leopard. Tänker att det är bra att skriva om kaoset man lever i- med lite färre filter helt […]

KAOS

Det känns som att jag är redo att komma tillbaka. Tillbaka till skrivandet.

Min resa genom livet, med toppar och dalar, balans mellan familj och jobb, mamma och fru, med färg och form och en himla massa leopard. Tänker att det är bra att skriva om kaoset man lever i- med lite färre filter helt enkelt. Precis som bloggens namn.

För detta är min arena. Här skriver jag, ältar, delar med mig och hoppas kunna inspirera!

Glad sommar. Vissa tar semester från bloggandet- jag ser det som en nystart fylld av energi. Fylld av KAOS!

Klara

Tron på att det ska bli bra

Snart avslutas 2016. Övergången till 2017 firas med den inre kretsen av mitt hjärta. Det blir just övergången som blir den viktiga. Inte paljettklänningen, bubblet, raketerna eller supén. I år firar vi inte in 2017.  Vi firar att 2016 äntligen är slut. 

Ett år som har tagit med oss på en berg och dalbana som varken framkallar pirr i magen eller hysteriska skratt. En berg och dalbana som har gjort underjordiska turer med magen som vänt sig av oro och förtvivlan, rädsla och panik. En berg och dalbana som framkallat skrik av att livet är orättvist och att tiden måste stannas, spolas tillbaka och återupplevas om och återupplevas rätt. 

Fy fan. 

När rädslans mörker fångar en och allt är svart. Man känner det inombords, men man vill inte oroa lillasyster. För inte nog med hennes egna oro och känsla av ovisshet, inte ska väl jag lägga på ett lager. Jag ska vara stark och stor… asyster. 

Men det är inte att vara storasyster genom att bara visa sig stark. Det starka är att finnas där, bara vara, höra och andas. Lugnt och rofyllt. Vi har nått ett annat djup i vår syskonrelation. Vi bär på blodsbandet som gör oss till systrar,  på bandet som håller oss ovanför ytan när simtagen tryter och förmågan att hålla kvar i repet som inte låter den andra sjunka. 

Denna gången fanns styrkan och livbojen med på resan. Vi gläds åt alla framsteg och positiva besked. Vi gläds genuint och med tron om att de lärdomar som livet gett oss under 2016 kommer stärka oss inför livet framåt. 2017 kommer bli bättre. 

Håret växer på oss båda. Hennes är nytt och friskt. Tjockt och lockigt. Inget är ju som förr. Allt hår jag tappade av ren chock för snart ett år sedan är nu en halv decimeter långt. Lagom att ha en tuppkam oavsett vilken bena jag lägger. 

Stubbet påminner mig om de två turer som min kropp varit med om detta år. Den ena självklar och den andre är grunden till allt jag har lärt om mig själv. Det jag fattades har jag åter funnit. Självförtroendet av att jag är bra som jag är. Jag duger precis som jag är. Knasig och energisk. Engagerad och bra.   


Ja, 2017. Året vi gifter oss. Vi ska fira. Kärleken, att vi älskar och blir älskade var dag. Att vi har lyckan att få ha så många fina vänner som står oss nära. Att vi har lyckan att vi får stå dem nära. 

Nu firar vi ut 2016. Vi firar inte in 2017. Vi fortsätter att leva… helt enkelt. Och i nuet. 

Genuint engagemang sticker i ögonen

Om jag har blivit kritiserad för att jag blir för engagerad?
Jepp.
Hur detta kan upplevas som negativt?
Ja det kan man fråga sig.

En del av mig säger mig att om man vågar ta ställning, kritisera vänligt men bestämt eller vara driven och vilja mycket- då blir det jobbigt för vissa.

Osäkra personer (och detta är generaliteternas generalisering!!!) tycker det är jobbigt med engagerade yngre som vill mycket, som ställer krav. Kvinnor, ja just kvinnor, kan vara så otroligt elaka mot varandra. Är man då lite driven och engagerad i frågor kan man få uppmärksamhet- för det skulle ju kunna finnas dem som faktiskt uppskattar detta engagemang- och då kan man upplevas som ett hot. Kvinnor är ju dessvärre inte så ofta solidariska mot varandra.

Hade önskat att så många fler just ställde upp för varandra, uppskattade att folk blir engagerade. I sakfrågor. Tog ställning och argumenterade för ett genuint intresse. Stod upp för att just engagemang är något fint. Att tro hjärtligt på något och vara övertygad om att det kan hjälpa andra. Givetvis med den begränsning att avsikten alltid är god.

Sitter just nu med anbudsarbete inom utbildningssektorn. Givetvis påverkar det att mitt främsta karriärval var tänkt att situera sig inom den sektorn. Så blev det inte. Jag lämnar med stor respekt över läraryrket till de som är bäst på det de gör. Jag var inte rätt helt enkelt. Men. Jag känner mig otroligt engagerad i att jag vill att alla barn ska få må bra i skola.  Skolan ska kännas trygg, inspirerande, engagera och lära dem så mycket mer än vad som står i läroplanen. Folk som är genuint intresserade och engagerade i skolan berör och imponerar på mig. Tycker det är fint att man vill göra lärmiljöerna så optimala och anpassade som möjligt för att barn skall ges rätt förutsättningar att nå sin bästa potential.

Idag fick jag äran att samtala med en sådan person. Forskare och föreläsare, i grunden arkitekt, och förespråkare för den anpassade lärmiljön. Han berör mig. Jag blir engagerad. Oerhört engagerad och min hjärna spinner vidare kring vilket samarbete vi kan ha framöver. Hur han kan vara med i en tid som denna, då ensamkommande flyktingbarn och flyktingfamiljer behöver akut integration. Vad kan då vara viktigare än att skolan kan erbjudas alla barn? Oavsett förutsättningar och bakgrund.

Jag blir överengagerad.
Jag reagerar.
Mitt engagemang är genuint.
Det kanske kan bli för mycket för vissa.
Men jag menar bara väl.

What really matters

Ett samtal. En krock. En paus. Ett liv.

cirkusripus

Ja, man får sig en kall dusch när sådana samtal når en. Nu när allt har gått bra, när man vet att han och övriga i krocken mår bra, kan man äntligen andas. Jag har tagit det hela med ro. Förvånansvärt lugnt för att vara jag. Något jag verkligen är stolt över.Jag som brukar tänka på alla tänk om, alla möjliga konsekvenser, oroa mig för allt som KAN hända. Scenarion som är så osannolika och troligen hade gett varenda människa som sysslar med betting att bringa hem storkovan. Med andra ord är jag innerst inne en orolig själ. Orolig för vad jag kan mista. Har kommit fram till att det handlar om att jag värderar de och det som finns mig nära. Att jag är rädd för att mista de jag har, det jag har. De som gör mig hel, lycklig, ledsen, som når och berör mig. Jag fick kvittot på att den tid jag suttit hemma och tänkt, grävt ner mig, andats och bara hängt med mig själv, har gjort mig gott. Jag har fått perspektiv på tillvaron, på vad som är viktigt.

Nu tar jag nya och djupa andetag. Med ro. Vetskapen att jag kan se att inget som inte är betydelsefullt behöver oroa mig. Det mest osannolika förblir fortfarande rätt osannolikt och kommer troligen inte att hända. Så det får jag nog handskas med OM det händer. Nyttjar tiden jag har här med att finnas här och nu och bry mig om de som bryr sig om mig. För det är det som betyder något.

 

So far so good

Slut. I. Rutan. Att man aldrig lär sig hur mycket det är ta in de första dagarna på en ny arbetsplats. Nya namn, inte kommer jag ihåg mer än en handfull, nya rutiner och nya arbetsuppgifter. Det är en överliggande härlig kreativ känsla att sitta på ett arkitektkontor. Fler än en gång tanken korsat mitt huvud. Varför läste jag inte till arkitekt? Inredningsarkitekt? 
Jo, för jag blev lärare. Men alla erfarenheter gör en rikare. Nån gång kommer de till användning.
Men känslan av att vara ny. Den kryper i mig. Rädslan av att blossa upp i ansiktet som jag brukar. Trösklar jag helt enkelt måste ta mig förbi. De är skyhöga dessa trösklar.
image

Men kommer hem till dessa. Innan dess kommer samtalet med den härligaste rösten. Det barnsliga humöret som bara undrar hur bra jag har haft det idag.

Nu längtar jag till han är hemma. Hoppas bara jag än är vaken… Kl 20.00!?!

À bientôt!

kropp & knopp

Imorgon börjar det NYA jobbet. Är pirrig, spänd och väldigt hungrig på att få arbeta med kreativa människor.

Vägen dit har faktiskt inte varit speciellt lätt. Att drabbas av chock är mest något jag hört talas om. Inget jag trodde jag skulle behöva uppleva på detta sätt. Avslutet på mitt förra jobb blev inte som tänkt och på ett mindre trevligt sätt blev jag informerad om att det inte skulle bli den tjänst i fortsättningen som jag var intresserad av. Med en månads notis, och med en annalkande julstämning hos övriga kollegor och familjemedlemmar, satt jag helt plötsligt med ett huvud som exploderade av frågor. Vad hade jag gjort fel? Jag kanske inte kunde någonting? Allt sattes på sin spets medan mitt självförtroende landade på botten. 2016 skulle alltså börja med en arbetslöshet- den första i mitt liv. Många insikter har kommit i efterhand och är lärdomar som jag tar med mig till jobbet imorgon. Att vara en engagerad människa med många känslor kan ta hårt på en. Men att tappa bort mig själv, bli fysiskt orkeslös, få domningar i händer och armar, kraftig huvudvärk, massivt håravfall, koncentrationssvårigheter, nedstämd och känslan av att inte längre fylla någon funktion. Det trodde jag aldrig att jag skulle drabbas av- jag som är så glad. För det är just så de flesta ser mig- en glad och sprallig person. Vilket jag är men det kan även vara ett svårt personlighetsdrag när allt bara knyter sig i magen.

Att identifiera sig med sitt jobb. Att vara som ett. Att tro på sitt företag och vilja påverka, förändra och göra skillnad. Egenskaper som många arbetsgivare säkerligen uppskattar hos sina anställda. Till den dagen då det blir obekvämt. Jag vill mycket, jag kan mycket och mitt hjärta är hos de företag som tror på utveckling hos sina medarbetare. Jag har alltid sett detta som det mest positiva med mig själv- jag har en fantastiskt stor arbetspotential och kapacitet. Jag är effektiv, noggrann och har lätt att nätverka. Men en person som jag ska jobba med likasinnade och med kollegor som uppskattar det. Annars hamnar jag i ett läge där jag känner mig understimulerad och underskattad. Min största lärdom är dock att ett jobb är ett jobb. Någon viskade till mig att vi jobbar för att leva, vi lever inte för att jobba. Det fick mig att tänka till. Det viktiga i livet finns inom mig, runtom mig och hos de som finns för mig. Där fyller jag en funktion.

Mitt håravfall är enbart beviset på att det har varit jobbiga månader. Men mitt håravfall speglar rätt bra mina känslor inombords. Jag tappade något, jag tappade mycket, men det kommer igen. Med starka och friska tag växer de tillbaka. Inom mig och runtom mig.

IMG_20160229_110437

Imorgon blir en nystart. Med sunda tankar om hur livet skall se ut.

Stort tack till två speciella personer som funnits vid min sida. Mitt stora hjärta som alltid har trott på mig och en nyfunnen och mycket betydelsefull vän. Perspektiv är viktiga.

Ta hand om er.