Början på nåt bra.

No drama. Nånting nytt och bättre hoppas jag. För att fortsätta på detta spåret funkar ju inte längre. Ondare, stelare, mer förnekande och ännu mer trötthet.
Min verklighet de senaste månaderna och de senaste året.

För det visade sig att det handlade inte om den där ”post wedding depression”. Det sa väl mitt inre med men ville med allt tänkbart kämpa emot tankarna om att det var nåt värre. Min inställning är ju bara att jag måste göra det bästa av situationen och att jag ser ljust på att sluta att ha ont. Men i fyra år har jag sökt och fått höra att jag är överrörlig i lederna, karpaltunnelsyndrom, behövde träna upp mina muskler kring handleder, knän och fötter.
Det var visst reumatism och idag tar jag min första dos medicin. Jag ser det som början på något nytt. Ett annorlunda liv. Jag väljer att gå in i detta väldigt positivt. Det måste bli bättre, jag måste kunna ta på barnen vantar, kunna skriva för hand och förhoppningsvis teckna mina älskade dalahästar igen. Men nu handlar det om att verkligen lyssna på sin kropp, pusha men ändå respektera den. All omtanke jag har fått är rätt överväldigande. Fått fina tips och många kloka ord. Det värmer och ger mig hopp på att detta kommer att bli bra. Inget annat alternativ!

Tack ❤

Min tid är nu

Tror jag är där nu. Vågar säga nej, inte slå knut på mig själv fast jag egentligen vill så himla mycket- HELA tiden. Man pratar ju mycket om hållbarhet. Får väl anamma det hållbara sättet lite på mig själv nu också.

Så lät det när jag skrev utkastet för två månader sedan. Anledningen till att det just tog två månader att skriva klart är väl precis #vardagspusslet. Min hjärna pumpas med ordet BALANS. Balans mellan vad jag vill och vad jag orkar. Balans mellan familj och jobb. Balans med vad som förväntas och vad jag vill ytterligare. Landar bara i LAGOM.

Men jag är inte lagom, har aldrig varit och kommer aldrig vara. Personlig förändring och insikt är väl ändå det som är det viktiga. Jag vet ju redan att jag vill för mycket, inte av någon slags prestige eller uppskattning- jag ser att det finns så mycket man kan förbättra och blir frustrerad över att man är passiv. Men tiden räcker ju inte till. Samtidigt hade världen varit jävligt trist om alla bara gör det som precis krävs, inget mer inget extra.

Men ja, oavsett vad jag själv känner så sitter jag nu här, jobbat för mycket, målat hall och barnrum, borrat och skruvat upp diverse prylar och hyllor  när mannen varit bortrest- och känner mig rätt sliten. För att jag inte gör avkall på något. Lite min melodi, hamnar tillbaka i min känsla av att jag tror att jag är en superwoman (fast lite är jag ändå- känslan måste jag ju i alla fall behålla).

Allt har sin tid. 

Min tid är nu.

Idag tar jag ledigt och återhämtar mig.
Men jobbar på det långsiktiga…

 

Tron på att det ska bli bra

Snart avslutas 2016. Övergången till 2017 firas med den inre kretsen av mitt hjärta. Det blir just övergången som blir den viktiga. Inte paljettklänningen, bubblet, raketerna eller supén. I år firar vi inte in 2017.  Vi firar att 2016 äntligen är slut. 

Ett år som har tagit med oss på en berg och dalbana som varken framkallar pirr i magen eller hysteriska skratt. En berg och dalbana som har gjort underjordiska turer med magen som vänt sig av oro och förtvivlan, rädsla och panik. En berg och dalbana som framkallat skrik av att livet är orättvist och att tiden måste stannas, spolas tillbaka och återupplevas om och återupplevas rätt. 

Fy fan. 

När rädslans mörker fångar en och allt är svart. Man känner det inombords, men man vill inte oroa lillasyster. För inte nog med hennes egna oro och känsla av ovisshet, inte ska väl jag lägga på ett lager. Jag ska vara stark och stor… asyster. 

Men det är inte att vara storasyster genom att bara visa sig stark. Det starka är att finnas där, bara vara, höra och andas. Lugnt och rofyllt. Vi har nått ett annat djup i vår syskonrelation. Vi bär på blodsbandet som gör oss till systrar,  på bandet som håller oss ovanför ytan när simtagen tryter och förmågan att hålla kvar i repet som inte låter den andra sjunka. 

Denna gången fanns styrkan och livbojen med på resan. Vi gläds åt alla framsteg och positiva besked. Vi gläds genuint och med tron om att de lärdomar som livet gett oss under 2016 kommer stärka oss inför livet framåt. 2017 kommer bli bättre. 

Håret växer på oss båda. Hennes är nytt och friskt. Tjockt och lockigt. Inget är ju som förr. Allt hår jag tappade av ren chock för snart ett år sedan är nu en halv decimeter långt. Lagom att ha en tuppkam oavsett vilken bena jag lägger. 

Stubbet påminner mig om de två turer som min kropp varit med om detta år. Den ena självklar och den andre är grunden till allt jag har lärt om mig själv. Det jag fattades har jag åter funnit. Självförtroendet av att jag är bra som jag är. Jag duger precis som jag är. Knasig och energisk. Engagerad och bra.   


Ja, 2017. Året vi gifter oss. Vi ska fira. Kärleken, att vi älskar och blir älskade var dag. Att vi har lyckan att få ha så många fina vänner som står oss nära. Att vi har lyckan att vi får stå dem nära. 

Nu firar vi ut 2016. Vi firar inte in 2017. Vi fortsätter att leva… helt enkelt. Och i nuet. 

Genuint engagemang sticker i ögonen

Om jag har blivit kritiserad för att jag blir för engagerad?
Jepp.
Hur detta kan upplevas som negativt?
Ja det kan man fråga sig.

En del av mig säger mig att om man vågar ta ställning, kritisera vänligt men bestämt eller vara driven och vilja mycket- då blir det jobbigt för vissa.

Osäkra personer (och detta är generaliteternas generalisering!!!) tycker det är jobbigt med engagerade yngre som vill mycket, som ställer krav. Kvinnor, ja just kvinnor, kan vara så otroligt elaka mot varandra. Är man då lite driven och engagerad i frågor kan man få uppmärksamhet- för det skulle ju kunna finnas dem som faktiskt uppskattar detta engagemang- och då kan man upplevas som ett hot. Kvinnor är ju dessvärre inte så ofta solidariska mot varandra.

Hade önskat att så många fler just ställde upp för varandra, uppskattade att folk blir engagerade. I sakfrågor. Tog ställning och argumenterade för ett genuint intresse. Stod upp för att just engagemang är något fint. Att tro hjärtligt på något och vara övertygad om att det kan hjälpa andra. Givetvis med den begränsning att avsikten alltid är god.

Sitter just nu med anbudsarbete inom utbildningssektorn. Givetvis påverkar det att mitt främsta karriärval var tänkt att situera sig inom den sektorn. Så blev det inte. Jag lämnar med stor respekt över läraryrket till de som är bäst på det de gör. Jag var inte rätt helt enkelt. Men. Jag känner mig otroligt engagerad i att jag vill att alla barn ska få må bra i skola.  Skolan ska kännas trygg, inspirerande, engagera och lära dem så mycket mer än vad som står i läroplanen. Folk som är genuint intresserade och engagerade i skolan berör och imponerar på mig. Tycker det är fint att man vill göra lärmiljöerna så optimala och anpassade som möjligt för att barn skall ges rätt förutsättningar att nå sin bästa potential.

Idag fick jag äran att samtala med en sådan person. Forskare och föreläsare, i grunden arkitekt, och förespråkare för den anpassade lärmiljön. Han berör mig. Jag blir engagerad. Oerhört engagerad och min hjärna spinner vidare kring vilket samarbete vi kan ha framöver. Hur han kan vara med i en tid som denna, då ensamkommande flyktingbarn och flyktingfamiljer behöver akut integration. Vad kan då vara viktigare än att skolan kan erbjudas alla barn? Oavsett förutsättningar och bakgrund.

Jag blir överengagerad.
Jag reagerar.
Mitt engagemang är genuint.
Det kanske kan bli för mycket för vissa.
Men jag menar bara väl.

So far so good

Slut. I. Rutan. Att man aldrig lär sig hur mycket det är ta in de första dagarna på en ny arbetsplats. Nya namn, inte kommer jag ihåg mer än en handfull, nya rutiner och nya arbetsuppgifter. Det är en överliggande härlig kreativ känsla att sitta på ett arkitektkontor. Fler än en gång tanken korsat mitt huvud. Varför läste jag inte till arkitekt? Inredningsarkitekt? 
Jo, för jag blev lärare. Men alla erfarenheter gör en rikare. Nån gång kommer de till användning.
Men känslan av att vara ny. Den kryper i mig. Rädslan av att blossa upp i ansiktet som jag brukar. Trösklar jag helt enkelt måste ta mig förbi. De är skyhöga dessa trösklar.
image

Men kommer hem till dessa. Innan dess kommer samtalet med den härligaste rösten. Det barnsliga humöret som bara undrar hur bra jag har haft det idag.

Nu längtar jag till han är hemma. Hoppas bara jag än är vaken… Kl 20.00!?!

À bientôt!

kropp & knopp

Imorgon börjar det NYA jobbet. Är pirrig, spänd och väldigt hungrig på att få arbeta med kreativa människor.

Vägen dit har faktiskt inte varit speciellt lätt. Att drabbas av chock är mest något jag hört talas om. Inget jag trodde jag skulle behöva uppleva på detta sätt. Avslutet på mitt förra jobb blev inte som tänkt och på ett mindre trevligt sätt blev jag informerad om att det inte skulle bli den tjänst i fortsättningen som jag var intresserad av. Med en månads notis, och med en annalkande julstämning hos övriga kollegor och familjemedlemmar, satt jag helt plötsligt med ett huvud som exploderade av frågor. Vad hade jag gjort fel? Jag kanske inte kunde någonting? Allt sattes på sin spets medan mitt självförtroende landade på botten. 2016 skulle alltså börja med en arbetslöshet- den första i mitt liv. Många insikter har kommit i efterhand och är lärdomar som jag tar med mig till jobbet imorgon. Att vara en engagerad människa med många känslor kan ta hårt på en. Men att tappa bort mig själv, bli fysiskt orkeslös, få domningar i händer och armar, kraftig huvudvärk, massivt håravfall, koncentrationssvårigheter, nedstämd och känslan av att inte längre fylla någon funktion. Det trodde jag aldrig att jag skulle drabbas av- jag som är så glad. För det är just så de flesta ser mig- en glad och sprallig person. Vilket jag är men det kan även vara ett svårt personlighetsdrag när allt bara knyter sig i magen.

Att identifiera sig med sitt jobb. Att vara som ett. Att tro på sitt företag och vilja påverka, förändra och göra skillnad. Egenskaper som många arbetsgivare säkerligen uppskattar hos sina anställda. Till den dagen då det blir obekvämt. Jag vill mycket, jag kan mycket och mitt hjärta är hos de företag som tror på utveckling hos sina medarbetare. Jag har alltid sett detta som det mest positiva med mig själv- jag har en fantastiskt stor arbetspotential och kapacitet. Jag är effektiv, noggrann och har lätt att nätverka. Men en person som jag ska jobba med likasinnade och med kollegor som uppskattar det. Annars hamnar jag i ett läge där jag känner mig understimulerad och underskattad. Min största lärdom är dock att ett jobb är ett jobb. Någon viskade till mig att vi jobbar för att leva, vi lever inte för att jobba. Det fick mig att tänka till. Det viktiga i livet finns inom mig, runtom mig och hos de som finns för mig. Där fyller jag en funktion.

Mitt håravfall är enbart beviset på att det har varit jobbiga månader. Men mitt håravfall speglar rätt bra mina känslor inombords. Jag tappade något, jag tappade mycket, men det kommer igen. Med starka och friska tag växer de tillbaka. Inom mig och runtom mig.

IMG_20160229_110437

Imorgon blir en nystart. Med sunda tankar om hur livet skall se ut.

Stort tack till två speciella personer som funnits vid min sida. Mitt stora hjärta som alltid har trott på mig och en nyfunnen och mycket betydelsefull vän. Perspektiv är viktiga.

Ta hand om er.

To blog or not to blog

 

11255436_420132508165385_1027594605_n

På en helt annan plats i livet tänker jag och reflekterar över mycket. För mycket kan det tyckas. Facebook- en plattform för vänner och sätt att hålla kontakten med ens nära och kära, har förvandlats till reklammakarens paradis, ironisk ventil för de personer fast i olyckliga förhållanden, och sist men inte minst de mindre ödmjukas oas för skryt.

Ledsamt nog kan man aldrig tycka något av annorlunda karaktär utan att få påhopp från diverse motståndare. Den negativa spiral och avundsjuka som visar sig på min vägg tynger mig mer än gör mig lycklig över att få dela mina vänners bravader, se deras nyfödda och barns tappade tänder och hur de alla byter karriärer.

Känslan av att man vet vem i ens liv som står en nära och vems åsikter som betyder något. Självsäkerheten som lyckligtvis blir tydligare med åren. Tur är väl det. Detta är helt enkelt bara mitt forum för MINA åsikter. Ingen annans.