Upp igen!

Det här med att man reser sig igen, upp och hoppa, det har alltid funkat på mig. Brukar inte gräva ner mig eller deppa ihop. Vet inte om det är min positiva sida som överkompenserar, eller jo – det gör den nog ibland för jag är inte jättebekväm i när det inte känns bra.

Jag har i alla fall bestämt mig att min blogg kommer vara mitt forum för bearbetning av min vardag. Det går både upp och ner, i smärta men främst i psyke.

Kanske bra att man inte alltid bara belyser det där fina och piffiga- även om det ytliga och det genuint glada fortfarande har en stor del i mitt liv. Men det är en psykisk bergochdalbana. En riktig karusell för psyket och jag tror att några gånger under denna åkturen kommer jag att behöva en kunnig som sitter i samma karusellvagn. Det ska jag framföra. Jag vill prata med NÅN, jag behöver en shrink helt enkelt.

Någon som kan hjälpa mig i denna identitetskris. För det blir så uppenbart att vissa sidor av mig försvinner med sjukdomen, jag vågar fortfarande tro att de kommer att komma tillbaka eller gestaltas i ny form, kanske till och med en bättre sådan.

Idag blev det tydligt i hur skör och beroende jag är av att hela tiden ha det positiva att se fram emot. Har fått en fantastisk läkare, en som lyssnar, utvärderar, provar nytt och stöttar. Så skulle jag då återkoppla efter 2-3 veckor med den nya medicinen. Den gör mig till ett vrak- en person som har noll ork, mår skit, bakfull och provar verkligen mitt psyke. Den gör att jag vare sig känner att jag är jag, den mamman jag brukar vara och det tär något oerhört på mig, att jag tvingas jobba hemma mycket pga infektionsrisken och allt skit jag åker på så fort jag vistas på kontoret, och än är smärtan kvar och till och med förstärkt i vissa leder.

Ringer, och får höra att min läkare, MIN läkare är borta till efter sommaren. I hennes ST tjänst ingår en sväng till kardiologen. Neeeeeeeeeeeej! Min livlina. Nu väntar jag på besked om ny läkare och ny medicin. Men inte måla fan på väggen såklart. Kan vara både bättre och mer kompatibel.

Återkommer när jag vet…

Ett kreativt driv

Vet inte om det är själva grejen att varken möjligheten rent kroppsligt eller orken som är i stort sett obefintlig som nån stans är och irriterar min kreativ nerv.

Har aldrig haft ett sånt sug av att göra, sy, skapa, måla, ta fram grafik, SOM NU.

Måste ju vara kroppens sätt att liksom fylla huvudet med pepp, idéer och trycka in att ”snart så Klara, kommer allt detta tillbaka igen…” Och jag längtar verkligen. Speciellt efter att känna mig pigg. Har ju en hel lista med DIY för barnens rum, som skall färdigställas och saker jag vill sy (för det kanske är bättre att nyttja alla flyttkartonger med tyger i källaren än att köpa nytt?!?!).

Nån slags kurbitsinspirerad wallie är det väl i alla fall läge att skära ut och sätta upp som ett firande för att jag förhoppningsvis snart blir fullt rörlig och smärtfri i händer och armar. Det andra är inte lika akut ;).

Behöver FÄRG just nu. Det gråa tar död på min energi men då lobbar mitt inre och överkonsumerar färg i tankarna istället. Märkligt det där med psyket alltså! Men min hjärna verkar ju vara född positiv!

Att separera MED barn

Frågorna är oändliga, desamma och hjärtskärande- hur har det gått för er? Hur mår barnen? Saknar du inte dem? Hur känns det att missa halva deras liv? Varför delade ni på er? Det har nu gått sju år. Men vi har det bra. Alla vi i vår konstellation. Alla i vår bonusfamilj. Den inkluderar ju såklart barnen med mitt ex, barnet med min man, båda männen, mina och båda männens föräldrar, våra vänner… alla som på ett eller annat sätt finns i våra liv.

1537437987500

En separation är inte bara att två vuxna bestämmer sig över en natt att – vi älskar inte varandra längre. Det är ett livslångt arbete, en livslång relation eftersom vi har våra barn. Det är en process där målet är att alla ska må så bra som möjligt utifrån omständigheterna. Och med detta menar jag just ALLA. För det är ofta det som glöms bort. Antingen hamnar fokus på mamma, eller på pappa eller ”bara barnen mår bra”. Men så funkar det inte. Om inte alla mår OK, finns det inget att jobba vidare med.
Givetvis går vi alla genom våra egna olika faser av sorg, förtvivlan, ifrågasättande, ilska, tröst, lättnad, m.fl men det är viktigt att försöka tänka på hur den andre hade känt i en sådan situation. Det har givetvis funnits stunder när vi inte har tyckt lika, men för allas välmående har vi valt att kompromissa. För det handlar varken om mig eller om honom- det handlar om oss alla.

KAOS

Det har nu gått sju år sedan vi separerade. Det första året var kantat av ilska, frustration, hopp, ifrågasättande, bekräftelse men också av väldigt fina stunder. Vi kom fram till att vi skulle gå i familjeterapi efter separationen. Vi fick träffa en terapeut som gjorde nog det bästa hon kunde göra: bekräfta och berömma oss för att vi ville samma sak- att barnen skulle ha det bra. Det gav oss ett självförtroende som var grunden för det band vi sedan hade  att utgå från. Vi bestämde alltid träff innan terapisessionen för att stämma av hur veckan gått, hur barnen och ibland våga fråga hur den andre mådde. Men till slut sa terapeuten till oss att hon inte förstod varför vi kom dit. Vi kunde ju samarbeta.

Jag förstår såklart att alla grunder för separation eller skilsmässor är olika. Det kan ligga otrohet, misshandel, svek eller annat i botten- eller att känslor har suddats ut. Förutsättningarna är givetvis inte enkla, oavsett anledning. För i de flesta fall är konsekvenserna desamma.

Jag får ofta frågan kring vad jag kan rekommendera- utifrån mina egna erfarenheter- dvs detta är inget facit!

Barnen, barnen, barnen…  De ska få reda på att föräldrarna går skilda vägar av sina föräldrar, någon kanske kommer att flytta omgående, tryggheten ( i de flesta fall genom att ha alla samlade i ett hushåll) försvinner, uppbrotten med människor som de älskar som finns runtomkring dem. En separation innebär att man separeras från mer än sina föräldrar. Inget blir aldrig sig likt igen. Det är inget enkelt och lättvindigt beslut. Barn känner av och förstår mer än ni tror. Att hålla saker hemligt för dem skapar bara utrymme för dem att skuldbelägga sig själva. Berätta att det inte beror på hen. Lämna utrymme för betänketid, tid att ställa frågor, förstå vad som händer och tid för att reagera, förklara och trösta.

Ni kommer aldrig vara på samma plats i separationen. Det måste få ta tid att hitta sitt sätt och sina gränser för relationen. Antingen total tystnad eller behov av att prata.

Detta handlar inte om dig- var inte egoistisk. Barnet/barnen har rätt till båda sina föräldrar. Du är (troligtvis) inte bättre än den andre- med det menar jag att det är alltid lätt att skuldbelägga den andre för att ge sig själv rätt i uppbrottet (givetvis finns det fall när det finns en hotbild eller annat problematiskt där det är en risk för både barnet och dig). Men i de flesta fall behövs ni båda två för att barnet ska känna sig tryggt. När ni delar upp boende/vistelsetid tänk då på att barnet har rätt till båda sina föräldrar!

Skapa en öppen samtalsmiljö för barnet. Inget barn ska behöva känna att det lämnar ut vare sig mamma/pappa om de berättar något. Skapa en trygg miljö istället för att barnet/barnen inte ska våga berätta hur de haft det den senaste veckan. Barn ska inte behöva hamna i lojalitetskonflikter för att de vuxna inte kommer överens!

Be the bigger person! Se inte den andre förälderns misstag som troféer. Nästa gång är det din tur att göra fel- då är det önskvärt att man inte blir smutskastad eller uthängd (eller polisanmäld för den delen).

Agera eller säg inte saker i affekt till den andre parten. Det blir sällan bra. Låt det gå några timmar innan du hör av dig vid irritationsmoment. Det går oftast över och är en petitess i det kaos ni är mitt uppe i.

Att involvera en ny vuxen i barnens liv. Detta är något som är oerhört känsligt för alla parter. För dig, för ditt ex, för barnen och inte minst för din nye partner. I detta läget önskar man bara att alla vore sams och kunde älska varandra- men så vet vi ju att det oftast inte går till. Mitt ex ville träffa min man innan han träffade barnen. Något jag inte gick med på. Jag ville att han skulle kunna lita på mitt goda omdöme.

När kan barn träffa ens ”nya”? Jag väntade ett halvår innan barnen fick träffa min nuvarande man. Om du har en ny partner behöver barnet få lära känna hen i lugn takt. Det kan ta tid att acceptera en ny partner för vissa barn och det är viktigt att du fortsätter att umgås ensam med ditt barn för att det inte ska känna sig ersatt. Jag ville vara säker på mina känslor och inte involvera någon i deras liv, som sen skulle kunna komma att försvinna. Utifrån föreställningen om hur jag själv hade velat bli behandlad- ville jag att mitt ex skulle ha fått tid att vänja sig vid omställningen och att han skulle känna sig trygg i att jag involverade en ny vuxen i barnens liv.

Barnen blir älskade av fler vuxna. Mitt i detta kaos som en separation är måste man hitta ljusglimtar. En viktig del är att om de vuxna spelar sina kort rätt, och kanske träffar nya partners för det med sig fler vuxna som kommer att älska ditt/dina barn. Med min man kom även hans föräldrar (och deras nya partners) som har varit fantastiska och tagit sig an våra barn. Det är något jag tröstar mig med, samtidigt som jag gläds åt att jag har en oerhört varm och fin exsvärmor som även visat vår yngsta ett varmt välkomnande in i bonusfamiljen. Nu är inte allt rosa moln, för det finns de som inte är lika öppna för vårt val att ha denna Bonusfamilj, men det tänker jag bara är deras egen förlust! Vi tar hand om varandra så gott det går och det är något vi alla (tre vuxna) vill förmedla till våra tre barn!

1536048794871

Det finns säkert tusentals andra råd att ge. Men jag pratar bara utifrån egen erfarenhet och vad jag har tyckt fungerat för oss- samt vad som inte har fungerat.

All kärlek till er som går genom detta jobbiga/sorgliga/vidriga- men på andra sidan finns det LJUS!

♥ / KLARA

Meningen med hela skiten…

1532441709560793915002776162462.jpg

Av en händelse klickade jag hem en bok som följt mig genom hela sommarsemestern ( målet var att läsa ut en bok, inte ens det lyckades jag med…) – Meningen med hela skiten av Nina Åkestam. 4 år efter att den publicerats, och omdiskuterats, blev den min. Min bibel som jag nu rekommenderat många i min närhet.

Vid första stycket sög den sig in i både hjärta, hjärna men framförallt mage. Jag är ju en känslostyrd person- visst har jag blivit bättre med åren- men min magkänsla brukar  vara både rätt för mig och mitt välmående. Klart att man har nytta av att tänka några extra konsekvenstankar och inte agerar på enbart känsla, men en sak är säker- jag är inte bra på att ta beslut bara för sakens skull, bara för att det eller man ska vara på ett visst sätt.

15324212664902228635381886865163.jpg

Den berömda väggen. Två, tre gånger kanske har jag varit där och nosat. Känt av att det måste till något radikalt, förändringar av både min egen person men även av förutsättningarna. Och frågan är just vems ansvar det är att inte hamna där, förankrad i stress, måsten, prestige, duktighetssyndrom, prestation och rädslan för att vara den som inte pallade trycket. Klart att jag vet att jag är den som styr mitt liv och mitt sätt att vara.

Men jag vill ju så mycket. Att mina barn ska tycka att jag är en bra, rättvis, älskande, uppskattande, närvarande, omhändertagande mamma. Att min man ska älska mitt sätt att visa honom kärlek, ge honom tid, göra honom stolt, vara en bra och klok partner genom livet. För att inte tala om att man väl gärna vill att ens man ska tycka att man är attraktiv. (mina tankar alltså- ingens uttalade krav…) För mina vänner vill jag finnas till, stötta, visa omtanke, visa uppskattning, vara rolig, inspirerande och kreativ.

Men om det bara var det. För det finns ju en karriär också. Eller ett jobb. Eller bara ett jobb. Det kanske är just där vi alla skiljer oss åt. Att ett jobb bara är ett jobb. Nina skriver just om detta i Kraschen- att vara duktig på allt utom att förstå varför man är det… Och när man går runt med det eviga ordet DUKTIG på näthinnan. Vem tjänar på att jag är duktig? Varför säger jag till mina barn att de är duktiga? För vem? För vad?

 

  • ”Om någon verkar få in orimligt mycket i sitt schema beror det på att något annat tar stryk. Och detta andra är antingen kvaliteten på jobbet, eller den egna hälsan. Många som har varit utbrända vittnar om hur de har gått helt upp i arbetet och inte hunnit med familj och vänner.”
  • ”Personer som är riktigt bra på att säga nej gillar man till och med ännu mer när de gör det, för det känns så naturligt och man uppskattar deras ärlighet”.

I år har vi haft en riktig semester. En avslappnande, avkopplande och givande semester- tid från jobb med familj och vänner. Med mer sömn, tid för det viktiga och för reflektion. Nu ligger min uppgift i att behålla tankarna kring vad som är viktigt. Vissa är ju så starka i detta. Men jag trillar dit gång på gång. Jag hoppas dock att jag har lärt mig. För när jag är 85 och berättar om mitt liv för barn och barnbarn- vad vill jag då berätta? Det har Nina Åkestam fått mig att tänka kring. Hur kul är det att säga att jag hade mina svåraste år på grund av stress mellan 30-45, när min familj och mina barn behövde mig som mest- och att jag aldrig fick tillbaka den tiden? Nej, när jag är 85 vill jag kunna berätta nåt annat. Det är ju meningen med hela skiten.

Boken finns att köpa här.

 

Ta hand om er. Vet att vi är flera som dealar med HELA SKITEN.

/Klara

____________________________________________________________________________________________

Meningen med hela skiten- En ”tankebok”

”Meningen med hela skiten” är en hybrid av flera olika genrer och varvar självbiografiska reflektioner, med psykologiråd och övningar som Nina Åkestam själv har jobbat fram. Hon väljer själv att kalla det för en ”tankebok” eller ”kokbok” för de som funderar över karriärval.

But why?

Ja, varför börjar jag blogga igen?

Jag älskar att skriva, väcka tankar och sprida lite färgglad glädje. Jag vill kunna prata om det fina, det jobbiga i en separation, om barnens utveckling, den snyggaste kjolen, karriären- på min plattform och på mina villkor.

Nu känner jag mig redo att fatta tangenterna på nytt. Så vem är jag?

  • Har du något smeknamn?
  • Klara är ju egentligen halva mitt namn. Anna-Klara är hela. Men min bror kallade mig för Bissa när jag var liten.
  • Vad jobbar du med?
  • Jag jobbar som projektledare på ett arkitektkontor. Jobbar med anbud och marknad. Projektleder anbud vilket innefattar analys, strategi men även det kreativa i text och layout. Älskar kombon!
  • Hur ser er familjekonstellation ut?
  • Jag är gift och har tre barn. Elise, Sander och Selma. Selma är Stefans och mitt gemensamma barn. Mina två äldsta barn har jag med Johan. I och med att vi har en väldigt god relation inom vår bonusfamilj ses vi relativt ofta och vår vardag blir på så sätt lite enklare trots varannanveckaprincipen. Selma kallar Johan för sin Jonuspappa. En fin kombination av hans namn och bonus tycker vi.
  • Vad önskar du dig mest just nu?
  • En lugn sommarledighet med familjen och vänner. En paus fylld av spontanitet.
  • Hur skulle du beskriva din stil?
  • Jag älskar kläder och skor. Skor är något jag tyvärr inte kan ha för många av. Jag är ju fan av det lite mer färgglada, leopardiga och ormmönstrade, jag vill liksom bli glad av det jag bär. Jag har vid upprepade tillfällen försökt mig på en stramare stil men jag gillar detaljerna och sammansättning av kulörer för mycket för att platsa in i det ”arkitektiga”. Favoritmärken är Ganni, Baum und Pfergarten, H&M (oftast Trendavdelningen) , Whyred och Rodebjer.
  • Vilken maträtt är din favorit?
  • Jag älskar burrata med rökta körsbärstomater och pistagenötter. Jag föredrar fräscha sallader, franskt som asiatiskt, med mycket smak och grönsaker.
  • Vad sjunger du när du står i duschen?
  • Tar oftast inte så långa duscher men skulle nog vara nån klassiker från Stevie Wonder ”Don’t you worry ‘bout a thing” eller nåt annat från Motown.
  • När ingen ser, vad gör du då?
  • Kanske äter nåt sött eller nåt som definitivt skulle klassas som att småäta mellan målen… Nåt jag borde sluta med mao.
  • Vad stör du dig på hos andra?
  • Människor som är oärliga och beräkneliga har jag generellt sett svårt för. Men de som konstant klagar, surar, aldrig kan se det roliga eller positiva i livet eller på arbetsplatsen utan att vilja ändra på något själv. Att umgås eller samarbeta med denna personlighetstyp tar så otroligt mycket av ens egen energi.
  • Vad är ditt drömjobb?
  • Att arbeta kreativt är något jag är ämnad för. Att jobba med marknad, analys, strategiskt tänkande och i en dynamisk arbetskultur är något jag föredrar. Jag hade nog velat kunna mer grafiskt och layout för att på så sätt kunna arbeta ännu mer med layout utifrån varumärken. Jag är en bit på väg och gillar det jag gör, men om jag får drömma liksom…
  • Hur balanserar du relationen, personlig tid och föräldraskapet?
  • Den olösbara ekvationen. Mitt svar blir att jag gör så gott jag kan. Ibland får man sig en känga att man har nedprioriterat en del stundvis… Då får man tänka om. Ägnar ett helt inlägg åt detta framöver.
  • Gråter du ofta?
  • Ja. Jag blir lätt rörd till tårar.
  • Vad är din sämsta sida?
  • Att jag bryr mig för mycket om vad andra tycker och tänker.
  • Vad är din bästa sida?
  • Att jag är genuint glad för det mesta.
  • Finns det något du säger åt andra att göra men inte gör själv?
  • Att tro på sig själva.
  • Vad gör du om 15 år?
  • Arbetar mer kreativt med marknadsföring och strategi.
  • Om du hade haft en superkraft, vilken skulle det i så fall vara?
  • Stoppa alla krig och sudda ut de skador de har medfört i drabbade länder.
  • Med två ord eller mindre – hur skulle du beskriva din humor?
  • Ironisk och barnslig
  • Några lyxvanor?
  • Dricka champagne
  • Vilken sida av sängen sover du på?
  • Höger. Funderar på att utmana mig och min man om att byta…

Over and out.

Klara

THE KAOS IS BACK ON

KAOS

Det känns som att jag är redo att komma tillbaka. Tillbaka till skrivandet.

Min resa genom livet, med toppar och dalar, balans mellan familj och jobb, mamma och fru, med färg och form och en himla massa leopard. Tänker att det är bra att skriva om kaoset man lever i- med lite färre filter helt enkelt. Precis som bloggens namn.

För detta är min arena. Här skriver jag, ältar, delar med mig och hoppas kunna inspirera!

Glad sommar. Vissa tar semester från bloggandet- jag ser det som en nystart fylld av energi. Fylld av KAOS!

Klara