Att separera MED barn

Frågorna är oändliga, desamma och hjärtskärande- hur har det gått för er? Hur mår barnen? Saknar du inte dem? Hur känns det att missa halva deras liv? Varför delade ni på er? Det har nu gått sju år.


Men vi har det bra. Alla vi i vår konstellation. Alla i vår bonusfamilj. Den inkluderar ju såklart barnen med mitt ex, barnet med min man, båda männen, mina och båda männens föräldrar, våra vänner… alla som på ett eller annat sätt finns i våra liv.

1537437987500

En separation är inte bara att två vuxna bestämmer sig över en natt att – vi älskar inte varandra längre. Det är ett livslångt arbete, en livslång relation eftersom vi har våra barn. Det är en process där målet är att alla ska må så bra som möjligt utifrån omständigheterna. Och med detta menar jag just ALLA. För det är ofta det som glöms bort. Antingen hamnar fokus på mamma, eller på pappa eller ”bara barnen mår bra”. Men så funkar det inte. Om inte alla mår OK, finns det inget att jobba vidare med.

Givetvis går vi alla genom våra egna olika faser av sorg, förtvivlan, ifrågasättande, ilska, tröst, lättnad, m.fl men det är viktigt att försöka tänka på hur den andre hade känt i en sådan situation. Det har givetvis funnits stunder när vi inte har tyckt lika, men för allas välmående har vi valt att kompromissa. För det handlar varken om mig eller om honom- det handlar om oss alla.

KAOS

Det har nu gått sju år sedan vi separerade. Det första året var kantat av ilska, frustration, hopp, ifrågasättande, bekräftelse men också av väldigt fina stunder. Vi kom fram till att vi skulle gå i familjeterapi efter separationen. Vi fick träffa en terapeut som gjorde nog det bästa hon kunde göra: bekräfta och berömma oss för att vi ville samma sak- att barnen skulle ha det bra. Det gav oss ett självförtroende som var grunden för det band vi sedan hade  att utgå från. Vi bestämde alltid träff innan terapisessionen för att stämma av hur veckan gått, hur barnen och ibland våga fråga hur den andre mådde. Men till slut sa terapeuten till oss att hon inte förstod varför vi kom dit. Vi kunde ju samarbeta.

Jag förstår såklart att alla grunder för separation eller skilsmässor är olika. Det kan ligga otrohet, misshandel, svek eller annat i botten- eller att känslor har suddats ut. Förutsättningarna är givetvis inte enkla, oavsett anledning. För i de flesta fall är konsekvenserna desamma.


Jag får ofta frågan kring vad jag kan rekommendera- utifrån mina egna erfarenheter- dvs detta är inget facit!

Barnen, barnen, barnen…  De ska få reda på att föräldrarna går skilda vägar av sina föräldrar, någon kanske kommer att flytta omgående, tryggheten ( i de flesta fall genom att ha alla samlade i ett hushåll) försvinner, uppbrotten med människor som de älskar som finns runtomkring dem. En separation innebär att man separeras från mer än sina föräldrar. Inget blir aldrig sig likt igen. Det är inget enkelt och lättvindigt beslut. Barn känner av och förstår mer än ni tror. Att hålla saker hemligt för dem skapar bara utrymme för dem att skuldbelägga sig själva. Berätta att det inte beror på hen. Lämna utrymme för betänketid, tid att ställa frågor, förstå vad som händer och tid för att reagera, förklara och trösta.

Ni kommer aldrig vara på samma plats i separationen. Det måste få ta tid att hitta sitt sätt och sina gränser för relationen. Antingen total tystnad eller behov av att prata.

Detta handlar inte om dig- var inte egoistisk. Barnet/barnen har rätt till båda sina föräldrar. Du är (troligtvis) inte bättre än den andre- med det menar jag att det är alltid lätt att skuldbelägga den andre för att ge sig själv rätt i uppbrottet (givetvis finns det fall när det finns en hotbild eller annat problematiskt där det är en risk för både barnet och dig). Men i de flesta fall behövs ni båda två för att barnet ska känna sig tryggt. När ni delar upp boende/vistelsetid tänk då på att barnet har rätt till båda sina föräldrar!

Skapa en öppen samtalsmiljö för barnet. Inget barn ska behöva känna att det lämnar ut vare sig mamma/pappa om de berättar något. Skapa en trygg miljö istället för att barnet/barnen inte ska våga berätta hur de haft det den senaste veckan. Barn ska inte behöva hamna i lojalitetskonflikter för att de vuxna inte kommer överens!

Be the bigger person! Se inte den andre förälderns misstag som troféer. Nästa gång är det din tur att göra fel- då är det önskvärt att man inte blir smutskastad eller uthängd (eller polisanmäld för den delen).

Agera eller säg inte saker i affekt till den andre parten. Det blir sällan bra. Låt det gå några timmar innan du hör av dig vid irritationsmoment. Det går oftast över och är en petitess i det kaos ni är mitt uppe i.

Att involvera en ny vuxen i barnens liv. Detta är något som är oerhört känsligt för alla parter. För dig, för ditt ex, för barnen och inte minst för din nye partner. I detta läget önskar man bara att alla vore sams och kunde älska varandra- men så vet vi ju att det oftast inte går till. Mitt ex ville träffa min man innan han träffade barnen. Något jag inte gick med på. Jag ville att han skulle kunna lita på mitt goda omdöme.

När kan barn träffa ens ”nya”? Jag väntade ett halvår innan barnen fick träffa min nuvarande man. Om du har en ny partner behöver barnet få lära känna hen i lugn takt. Det kan ta tid att acceptera en ny partner för vissa barn och det är viktigt att du fortsätter att umgås ensam med ditt barn för att det inte ska känna sig ersatt. Jag ville vara säker på mina känslor och inte involvera någon i deras liv, som sen skulle kunna komma att försvinna. Utifrån föreställningen om hur jag själv hade velat bli behandlad- ville jag att mitt ex skulle ha fått tid att vänja sig vid omställningen och att han skulle känna sig trygg i att jag involverade en ny vuxen i barnens liv.

Barnen blir älskade av fler vuxna. Mitt i detta kaos som en separation är måste man hitta ljusglimtar. En viktig del är att om de vuxna spelar sina kort rätt, och kanske träffar nya partners för det med sig fler vuxna som kommer att älska ditt/dina barn. Med min man kom även hans föräldrar (och deras nya partners) som har varit fantastiska och tagit sig an våra barn. Det är något jag tröstar mig med, samtidigt som jag gläds åt att jag har en oerhört varm och fin exsvärmor som även visat vår yngsta ett varmt välkomnande in i bonusfamiljen. Nu är inte allt rosa moln, för det finns de som inte är lika öppna för vårt val att ha denna Bonusfamilj, men det tänker jag bara är deras egen förlust! Vi tar hand om varandra så gott det går och det är något vi alla (tre vuxna) vill förmedla till våra tre barn!

1536048794871

Det finns säkert tusentals andra råd att ge. Men jag pratar bara utifrån egen erfarenhet och vad jag har tyckt fungerat för oss- samt vad som inte har fungerat.

All kärlek till er som går genom detta jobbiga/sorgliga/vidriga- men på andra sidan finns det LJUS!

♥ / KLARA

2 svar till “Att separera MED barn”

  1. Jag är gravid, 20 dagar kvar till bf. Om något händer mellan mig och min sambo i framtiden hoppas jag för allt i världen att vi tänker som er. Stora förebilder i förebyggande syfte. Bra gjort 💕

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s