Vänner för livet?

När jag flyttade hem från Frankrike 2000, var jag ”bara 18”. Från att leva i en familj med tre syskon, med ljud och liv runtomkring, och med två föräldrar som skapade trygghet var det bara jag. Ensam i ett nytt land, i en ny stad, i en egen lägenhet. I Sverige som jag alltid sett som mitt hemland trots att jag inte bott där de senaste 9 åren.

Som den sociala person jag är träffade jag genast härliga och nya vänner. Vissa försvann efter studietiden men guldkornen har jag än kvar vid min sida. Jag har haft förmånen att under den tid jag jobbat, varit föräldraledig, flyttat och hoppat runt på olika arbetsplatser, omgivits av människor som varit mig kära. Jag inser verkligen att det är något jag är så ytterst tacksam för. Att jag aldrig haft det där kärngänget, barndomsvännerna som vet allt och lite till om en var länge en sorg för mig. Jag tänkte att så såg det ut för alla i min närhet. Som bott i samma stad, gått i samma klass, sommarjobbat på samma ställe och inte flyttat utomlands.

När vi skulle göra inbjudningslistan till bröllopet blev det så uppenbart. Min man hade alla sina polare, hela sitt barndomsgäng som fortfarande umgås och som jag fått äran att lära känna och tycka om. Tre av dem var högst engagerade i den stora dagen. Jag funderade länge kring hur min lista skulle se ut. Blev det uppenbart att jag bara hade ”nya” vänner? Med det menar jag personer som jag lärt känna de senaste 18 åren- dvs den senare hälften av mitt 36åriga liv. Jag bjöd människor som jag älskar. Jag valde att bjuda de i min närhet som jag håller kär, som berör mig, som får mig att skratta, le, stöttar mig, utmanar mig, ger mig nya perspektiv och som helt enkelt är mina vänner.

Givetvis har man olika relationer till personer runtomkring en. Jag slogs jag av att jag är omringad av så många fina (även om detta ord används i överflöd) personer som kompletterar mig och gör mig till en så mycket bättre person. Även om de inte har känt mig hela livet har vi enats kring att vi tycker om varandra och att vi finns där för varandra. Vänskap är verkligen inget som man får gratis. Det måste ges och tas från båda håll. Ibland är det lätt, man gläds och unnar, ibland blöder man av sorg, oro, och man hjälps åt. Man finns där. Det finns inte oändligt med tid, men man vet också vem man har nära. Så tiden är den lilla faktorn, känslan är det viktiga.

Så TACK till alla härliga som jag har ynnesten att få ha i mitt liv. Vad vore jag utan ER!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s