But why?

Ja, varför börjar jag blogga igen?

Jag älskar att skriva, väcka tankar och sprida lite färgglad glädje. Jag vill kunna prata om det fina, det jobbiga i en separation, om barnens utveckling, den snyggaste kjolen, karriären- på min plattform och på mina villkor.

Nu känner jag mig redo att fatta tangenterna på nytt. Så vem är jag?

  • Har du något smeknamn?
  • Klara är ju egentligen halva mitt namn. Anna-Klara är hela. Men min bror kallade mig för Bissa när jag var liten.
  • Vad jobbar du med?
  • Jag jobbar som projektledare på ett arkitektkontor. Jobbar med anbud och marknad. Projektleder anbud vilket innefattar analys, strategi men även det kreativa i text och layout. Älskar kombon!
  • Hur ser er familjekonstellation ut?
  • Jag är gift och har tre barn. Elise, Sander och Selma. Selma är Stefans och mitt gemensamma barn. Mina två äldsta barn har jag med Johan. I och med att vi har en väldigt god relation inom vår bonusfamilj ses vi relativt ofta och vår vardag blir på så sätt lite enklare trots varannanveckaprincipen. Selma kallar Johan för sin Jonuspappa. En fin kombination av hans namn och bonus tycker vi.
  • Vad önskar du dig mest just nu?
  • En lugn sommarledighet med familjen och vänner. En paus fylld av spontanitet.
  • Hur skulle du beskriva din stil?
  • Jag älskar kläder och skor. Skor är något jag tyvärr inte kan ha för många av. Jag är ju fan av det lite mer färgglada, leopardiga och ormmönstrade, jag vill liksom bli glad av det jag bär. Jag har vid upprepade tillfällen försökt mig på en stramare stil men jag gillar detaljerna och sammansättning av kulörer för mycket för att platsa in i det ”arkitektiga”. Favoritmärken är Ganni, Baum und Pfergarten, H&M (oftast Trendavdelningen) , Whyred och Rodebjer.
  • Vilken maträtt är din favorit?
  • Jag älskar burrata med rökta körsbärstomater och pistagenötter. Jag föredrar fräscha sallader, franskt som asiatiskt, med mycket smak och grönsaker.
  • Vad sjunger du när du står i duschen?
  • Tar oftast inte så långa duscher men skulle nog vara nån klassiker från Stevie Wonder ”Don’t you worry ‘bout a thing” eller nåt annat från Motown.
  • När ingen ser, vad gör du då?
  • Kanske äter nåt sött eller nåt som definitivt skulle klassas som att småäta mellan målen… Nåt jag borde sluta med mao.
  • Vad stör du dig på hos andra?
  • Människor som är oärliga och beräkneliga har jag generellt sett svårt för. Men de som konstant klagar, surar, aldrig kan se det roliga eller positiva i livet eller på arbetsplatsen utan att vilja ändra på något själv. Att umgås eller samarbeta med denna personlighetstyp tar så otroligt mycket av ens egen energi.
  • Vad är ditt drömjobb?
  • Att arbeta kreativt är något jag är ämnad för. Att jobba med marknad, analys, strategiskt tänkande och i en dynamisk arbetskultur är något jag föredrar. Jag hade nog velat kunna mer grafiskt och layout för att på så sätt kunna arbeta ännu mer med layout utifrån varumärken. Jag är en bit på väg och gillar det jag gör, men om jag får drömma liksom…
  • Hur balanserar du relationen, personlig tid och föräldraskapet?
  • Den olösbara ekvationen. Mitt svar blir att jag gör så gott jag kan. Ibland får man sig en känga att man har nedprioriterat en del stundvis… Då får man tänka om. Ägnar ett helt inlägg åt detta framöver.
  • Gråter du ofta?
  • Ja. Jag blir lätt rörd till tårar.
  • Vad är din sämsta sida?
  • Att jag bryr mig för mycket om vad andra tycker och tänker.
  • Vad är din bästa sida?
  • Att jag är genuint glad för det mesta.
  • Finns det något du säger åt andra att göra men inte gör själv?
  • Att tro på sig själva.
  • Vad gör du om 15 år?
  • Arbetar mer kreativt med marknadsföring och strategi.
  • Om du hade haft en superkraft, vilken skulle det i så fall vara?
  • Stoppa alla krig och sudda ut de skador de har medfört i drabbade länder.
  • Med två ord eller mindre – hur skulle du beskriva din humor?
  • Ironisk och barnslig
  • Några lyxvanor?
  • Dricka champagne
  • Vilken sida av sängen sover du på?
  • Höger. Funderar på att utmana mig och min man om att byta…

Over and out.

Klara

Vänner för livet?

När jag flyttade hem från Frankrike 2000, var jag ”bara 18”. Från att leva i en familj med tre syskon, med ljud och liv runtomkring, och med två föräldrar som skapade trygghet var det bara jag. Ensam i ett nytt land, i en ny stad, i en egen lägenhet. I Sverige som jag alltid sett som mitt hemland trots att jag inte bott där de senaste 9 åren.

Som den sociala person jag är träffade jag genast härliga och nya vänner. Vissa försvann efter studietiden men guldkornen har jag än kvar vid min sida. Jag har haft förmånen att under den tid jag jobbat, varit föräldraledig, flyttat och hoppat runt på olika arbetsplatser, omgivits av människor som varit mig kära. Jag inser verkligen att det är något jag är så ytterst tacksam för. Att jag aldrig haft det där kärngänget, barndomsvännerna som vet allt och lite till om en var länge en sorg för mig. Jag tänkte att så såg det ut för alla i min närhet. Som bott i samma stad, gått i samma klass, sommarjobbat på samma ställe och inte flyttat utomlands.

När vi skulle göra inbjudningslistan till bröllopet blev det så uppenbart. Min man hade alla sina polare, hela sitt barndomsgäng som fortfarande umgås och som jag fått äran att lära känna och tycka om. Tre av dem var högst engagerade i den stora dagen. Jag funderade länge kring hur min lista skulle se ut. Blev det uppenbart att jag bara hade ”nya” vänner? Med det menar jag personer som jag lärt känna de senaste 18 åren- dvs den senare hälften av mitt 36åriga liv. Jag bjöd människor som jag älskar. Jag valde att bjuda de i min närhet som jag håller kär, som berör mig, som får mig att skratta, le, stöttar mig, utmanar mig, ger mig nya perspektiv och som helt enkelt är mina vänner.

Givetvis har man olika relationer till personer runtomkring en. Jag slogs jag av att jag är omringad av så många fina (även om detta ord används i överflöd) personer som kompletterar mig och gör mig till en så mycket bättre person. Även om de inte har känt mig hela livet har vi enats kring att vi tycker om varandra och att vi finns där för varandra. Vänskap är verkligen inget som man får gratis. Det måste ges och tas från båda håll. Ibland är det lätt, man gläds och unnar, ibland blöder man av sorg, oro, och man hjälps åt. Man finns där. Det finns inte oändligt med tid, men man vet också vem man har nära. Så tiden är den lilla faktorn, känslan är det viktiga.

Så TACK till alla härliga som jag har ynnesten att få ha i mitt liv. Vad vore jag utan ER!

THE KAOS IS BACK ON

KAOS

Det känns som att jag är redo att komma tillbaka. Tillbaka till skrivandet.

Min resa genom livet, med toppar och dalar, balans mellan familj och jobb, mamma och fru, med färg och form och en himla massa leopard. Tänker att det är bra att skriva om kaoset man lever i- med lite färre filter helt enkelt. Precis som bloggens namn.

För detta är min arena. Här skriver jag, ältar, delar med mig och hoppas kunna inspirera!

Glad sommar. Vissa tar semester från bloggandet- jag ser det som en nystart fylld av energi. Fylld av KAOS!

Klara