What really matters

Ett samtal. En krock. En paus. Ett liv.

cirkusripus

Ja, man får sig en kall dusch när sådana samtal når en. Nu när allt har gått bra, när man vet att han och övriga i krocken mår bra, kan man äntligen andas. Jag har tagit det hela med ro. Förvånansvärt lugnt för att vara jag. Något jag verkligen är stolt över.Jag som brukar tänka på alla tänk om, alla möjliga konsekvenser, oroa mig för allt som KAN hända. Scenarion som är så osannolika och troligen hade gett varenda människa som sysslar med betting att bringa hem storkovan. Med andra ord är jag innerst inne en orolig själ. Orolig för vad jag kan mista. Har kommit fram till att det handlar om att jag värderar de och det som finns mig nära. Att jag är rädd för att mista de jag har, det jag har. De som gör mig hel, lycklig, ledsen, som når och berör mig. Jag fick kvittot på att den tid jag suttit hemma och tänkt, grävt ner mig, andats och bara hängt med mig själv, har gjort mig gott. Jag har fått perspektiv på tillvaron, på vad som är viktigt.

Nu tar jag nya och djupa andetag. Med ro. Vetskapen att jag kan se att inget som inte är betydelsefullt behöver oroa mig. Det mest osannolika förblir fortfarande rätt osannolikt och kommer troligen inte att hända. Så det får jag nog handskas med OM det händer. Nyttjar tiden jag har här med att finnas här och nu och bry mig om de som bryr sig om mig. För det är det som betyder något.

 

So far so good

Slut. I. Rutan. Att man aldrig lär sig hur mycket det är ta in de första dagarna på en ny arbetsplats. Nya namn, inte kommer jag ihåg mer än en handfull, nya rutiner och nya arbetsuppgifter. Det är en överliggande härlig kreativ känsla att sitta på ett arkitektkontor. Fler än en gång tanken korsat mitt huvud. Varför läste jag inte till arkitekt? Inredningsarkitekt? 
Jo, för jag blev lärare. Men alla erfarenheter gör en rikare. Nån gång kommer de till användning.
Men känslan av att vara ny. Den kryper i mig. Rädslan av att blossa upp i ansiktet som jag brukar. Trösklar jag helt enkelt måste ta mig förbi. De är skyhöga dessa trösklar.
image

Men kommer hem till dessa. Innan dess kommer samtalet med den härligaste rösten. Det barnsliga humöret som bara undrar hur bra jag har haft det idag.

Nu längtar jag till han är hemma. Hoppas bara jag än är vaken… Kl 20.00!?!

À bientôt!