kropp & knopp

Imorgon börjar det NYA jobbet. Är pirrig, spänd och väldigt hungrig på att få arbeta med kreativa människor.

Vägen dit har faktiskt inte varit speciellt lätt. Att drabbas av chock är mest något jag hört talas om. Inget jag trodde jag skulle behöva uppleva på detta sätt. Avslutet på mitt förra jobb blev inte som tänkt och på ett mindre trevligt sätt blev jag informerad om att det inte skulle bli den tjänst i fortsättningen som jag var intresserad av. Med en månads notis, och med en annalkande julstämning hos övriga kollegor och familjemedlemmar, satt jag helt plötsligt med ett huvud som exploderade av frågor. Vad hade jag gjort fel? Jag kanske inte kunde någonting? Allt sattes på sin spets medan mitt självförtroende landade på botten. 2016 skulle alltså börja med en arbetslöshet- den första i mitt liv. Många insikter har kommit i efterhand och är lärdomar som jag tar med mig till jobbet imorgon. Att vara en engagerad människa med många känslor kan ta hårt på en. Men att tappa bort mig själv, bli fysiskt orkeslös, få domningar i händer och armar, kraftig huvudvärk, massivt håravfall, koncentrationssvårigheter, nedstämd och känslan av att inte längre fylla någon funktion. Det trodde jag aldrig att jag skulle drabbas av- jag som är så glad. För det är just så de flesta ser mig- en glad och sprallig person. Vilket jag är men det kan även vara ett svårt personlighetsdrag när allt bara knyter sig i magen.

Att identifiera sig med sitt jobb. Att vara som ett. Att tro på sitt företag och vilja påverka, förändra och göra skillnad. Egenskaper som många arbetsgivare säkerligen uppskattar hos sina anställda. Till den dagen då det blir obekvämt. Jag vill mycket, jag kan mycket och mitt hjärta är hos de företag som tror på utveckling hos sina medarbetare. Jag har alltid sett detta som det mest positiva med mig själv- jag har en fantastiskt stor arbetspotential och kapacitet. Jag är effektiv, noggrann och har lätt att nätverka. Men en person som jag ska jobba med likasinnade och med kollegor som uppskattar det. Annars hamnar jag i ett läge där jag känner mig understimulerad och underskattad. Min största lärdom är dock att ett jobb är ett jobb. Någon viskade till mig att vi jobbar för att leva, vi lever inte för att jobba. Det fick mig att tänka till. Det viktiga i livet finns inom mig, runtom mig och hos de som finns för mig. Där fyller jag en funktion.

Mitt håravfall är enbart beviset på att det har varit jobbiga månader. Men mitt håravfall speglar rätt bra mina känslor inombords. Jag tappade något, jag tappade mycket, men det kommer igen. Med starka och friska tag växer de tillbaka. Inom mig och runtom mig.

IMG_20160229_110437

Imorgon blir en nystart. Med sunda tankar om hur livet skall se ut.

Stort tack till två speciella personer som funnits vid min sida. Mitt stora hjärta som alltid har trott på mig och en nyfunnen och mycket betydelsefull vän. Perspektiv är viktiga.

Ta hand om er.

To blog or not to blog

 

11255436_420132508165385_1027594605_n

På en helt annan plats i livet tänker jag och reflekterar över mycket. För mycket kan det tyckas. Facebook- en plattform för vänner och sätt att hålla kontakten med ens nära och kära, har förvandlats till reklammakarens paradis, ironisk ventil för de personer fast i olyckliga förhållanden, och sist men inte minst de mindre ödmjukas oas för skryt.

Ledsamt nog kan man aldrig tycka något av annorlunda karaktär utan att få påhopp från diverse motståndare. Den negativa spiral och avundsjuka som visar sig på min vägg tynger mig mer än gör mig lycklig över att få dela mina vänners bravader, se deras nyfödda och barns tappade tänder och hur de alla byter karriärer.

Känslan av att man vet vem i ens liv som står en nära och vems åsikter som betyder något. Självsäkerheten som lyckligtvis blir tydligare med åren. Tur är väl det. Detta är helt enkelt bara mitt forum för MINA åsikter. Ingen annans.