Min tid är nu

Tror jag är där nu. Vågar säga nej, inte slå knut på mig själv fast jag egentligen vill så himla mycket- HELA tiden. Man pratar ju mycket om hållbarhet. Får väl anamma det hållbara sättet lite på mig själv nu också.

Så lät det när jag skrev utkastet för två månader sedan. Anledningen till att det just tog två månader att skriva klart är väl precis #vardagspusslet. Min hjärna pumpas med ordet BALANS. Balans mellan vad jag vill och vad jag orkar. Balans mellan familj och jobb. Balans med vad som förväntas och vad jag vill ytterligare. Landar bara i LAGOM.

Men jag är inte lagom, har aldrig varit och kommer aldrig vara. Personlig förändring och insikt är väl ändå det som är det viktiga. Jag vet ju redan att jag vill för mycket, inte av någon slags prestige eller uppskattning- jag ser att det finns så mycket man kan förbättra och blir frustrerad över att man är passiv. Men tiden räcker ju inte till. Samtidigt hade världen varit jävligt trist om alla bara gör det som precis krävs, inget mer inget extra.

Men ja, oavsett vad jag själv känner så sitter jag nu här, jobbat för mycket, målat hall och barnrum, borrat och skruvat upp diverse prylar och hyllor  när mannen varit bortrest- och känner mig rätt sliten. För att jag inte gör avkall på något. Lite min melodi, hamnar tillbaka i min känsla av att jag tror att jag är en superwoman (fast lite är jag ändå- känslan måste jag ju i alla fall behålla).

Allt har sin tid. 

Min tid är nu.

Idag tar jag ledigt och återhämtar mig.
Men jobbar på det långsiktiga…

 

Att separera MED barn

Frågorna är oändliga, desamma och hjärtskärande- hur har det gått för er? Hur mår barnen? Saknar du inte dem? Hur känns det att missa halva deras liv? Varför delade ni på er? Det har nu gått sju år.


Men vi har det bra. Alla vi i vår konstellation. Alla i vår bonusfamilj. Den inkluderar ju såklart barnen med mitt ex, barnet med min man, båda männen, mina och båda männens föräldrar, våra vänner… alla som på ett eller annat sätt finns i våra liv.

1537437987500

En separation är inte bara att två vuxna bestämmer sig över en natt att – vi älskar inte varandra längre. Det är ett livslångt arbete, en livslång relation eftersom vi har våra barn. Det är en process där målet är att alla ska må så bra som möjligt utifrån omständigheterna. Och med detta menar jag just ALLA. För det är ofta det som glöms bort. Antingen hamnar fokus på mamma, eller på pappa eller ”bara barnen mår bra”. Men så funkar det inte. Om inte alla mår OK, finns det inget att jobba vidare med.

Givetvis går vi alla genom våra egna olika faser av sorg, förtvivlan, ifrågasättande, ilska, tröst, lättnad, m.fl men det är viktigt att försöka tänka på hur den andre hade känt i en sådan situation. Det har givetvis funnits stunder när vi inte har tyckt lika, men för allas välmående har vi valt att kompromissa. För det handlar varken om mig eller om honom- det handlar om oss alla.

KAOS

Det har nu gått sju år sedan vi separerade. Det första året var kantat av ilska, frustration, hopp, ifrågasättande, bekräftelse men också av väldigt fina stunder. Vi kom fram till att vi skulle gå i familjeterapi efter separationen. Vi fick träffa en terapeut som gjorde nog det bästa hon kunde göra: bekräfta och berömma oss för att vi ville samma sak- att barnen skulle ha det bra. Det gav oss ett självförtroende som var grunden för det band vi sedan hade  att utgå från. Vi bestämde alltid träff innan terapisessionen för att stämma av hur veckan gått, hur barnen och ibland våga fråga hur den andre mådde. Men till slut sa terapeuten till oss att hon inte förstod varför vi kom dit. Vi kunde ju samarbeta.

Jag förstår såklart att alla grunder för separation eller skilsmässor är olika. Det kan ligga otrohet, misshandel, svek eller annat i botten- eller att känslor har suddats ut. Förutsättningarna är givetvis inte enkla, oavsett anledning. För i de flesta fall är konsekvenserna desamma.


Jag får ofta frågan kring vad jag kan rekommendera- utifrån mina egna erfarenheter- dvs detta är inget facit!

Barnen, barnen, barnen…  De ska få reda på att föräldrarna går skilda vägar av sina föräldrar, någon kanske kommer att flytta omgående, tryggheten ( i de flesta fall genom att ha alla samlade i ett hushåll) försvinner, uppbrotten med människor som de älskar som finns runtomkring dem. En separation innebär att man separeras från mer än sina föräldrar. Inget blir aldrig sig likt igen. Det är inget enkelt och lättvindigt beslut. Barn känner av och förstår mer än ni tror. Att hålla saker hemligt för dem skapar bara utrymme för dem att skuldbelägga sig själva. Berätta att det inte beror på hen. Lämna utrymme för betänketid, tid att ställa frågor, förstå vad som händer och tid för att reagera, förklara och trösta.

Ni kommer aldrig vara på samma plats i separationen. Det måste få ta tid att hitta sitt sätt och sina gränser för relationen. Antingen total tystnad eller behov av att prata.

Detta handlar inte om dig- var inte egoistisk. Barnet/barnen har rätt till båda sina föräldrar. Du är (troligtvis) inte bättre än den andre- med det menar jag att det är alltid lätt att skuldbelägga den andre för att ge sig själv rätt i uppbrottet (givetvis finns det fall när det finns en hotbild eller annat problematiskt där det är en risk för både barnet och dig). Men i de flesta fall behövs ni båda två för att barnet ska känna sig tryggt. När ni delar upp boende/vistelsetid tänk då på att barnet har rätt till båda sina föräldrar!

Skapa en öppen samtalsmiljö för barnet. Inget barn ska behöva känna att det lämnar ut vare sig mamma/pappa om de berättar något. Skapa en trygg miljö istället för att barnet/barnen inte ska våga berätta hur de haft det den senaste veckan. Barn ska inte behöva hamna i lojalitetskonflikter för att de vuxna inte kommer överens!

Be the bigger person! Se inte den andre förälderns misstag som troféer. Nästa gång är det din tur att göra fel- då är det önskvärt att man inte blir smutskastad eller uthängd (eller polisanmäld för den delen).

Agera eller säg inte saker i affekt till den andre parten. Det blir sällan bra. Låt det gå några timmar innan du hör av dig vid irritationsmoment. Det går oftast över och är en petitess i det kaos ni är mitt uppe i.

Att involvera en ny vuxen i barnens liv. Detta är något som är oerhört känsligt för alla parter. För dig, för ditt ex, för barnen och inte minst för din nye partner. I detta läget önskar man bara att alla vore sams och kunde älska varandra- men så vet vi ju att det oftast inte går till. Mitt ex ville träffa min man innan han träffade barnen. Något jag inte gick med på. Jag ville att han skulle kunna lita på mitt goda omdöme.

När kan barn träffa ens ”nya”? Jag väntade ett halvår innan barnen fick träffa min nuvarande man. Om du har en ny partner behöver barnet få lära känna hen i lugn takt. Det kan ta tid att acceptera en ny partner för vissa barn och det är viktigt att du fortsätter att umgås ensam med ditt barn för att det inte ska känna sig ersatt. Jag ville vara säker på mina känslor och inte involvera någon i deras liv, som sen skulle kunna komma att försvinna. Utifrån föreställningen om hur jag själv hade velat bli behandlad- ville jag att mitt ex skulle ha fått tid att vänja sig vid omställningen och att han skulle känna sig trygg i att jag involverade en ny vuxen i barnens liv.

Barnen blir älskade av fler vuxna. Mitt i detta kaos som en separation är måste man hitta ljusglimtar. En viktig del är att om de vuxna spelar sina kort rätt, och kanske träffar nya partners för det med sig fler vuxna som kommer att älska ditt/dina barn. Med min man kom även hans föräldrar (och deras nya partners) som har varit fantastiska och tagit sig an våra barn. Det är något jag tröstar mig med, samtidigt som jag gläds åt att jag har en oerhört varm och fin exsvärmor som även visat vår yngsta ett varmt välkomnande in i bonusfamiljen. Nu är inte allt rosa moln, för det finns de som inte är lika öppna för vårt val att ha denna Bonusfamilj, men det tänker jag bara är deras egen förlust! Vi tar hand om varandra så gott det går och det är något vi alla (tre vuxna) vill förmedla till våra tre barn!

1536048794871

Det finns säkert tusentals andra råd att ge. Men jag pratar bara utifrån egen erfarenhet och vad jag har tyckt fungerat för oss- samt vad som inte har fungerat.

All kärlek till er som går genom detta jobbiga/sorgliga/vidriga- men på andra sidan finns det LJUS!

♥ / KLARA

Meningen med hela skiten…

1532441709560793915002776162462.jpg

Av en händelse klickade jag hem en bok som följt mig genom hela sommarsemestern ( målet var att läsa ut en bok, inte ens det lyckades jag med…) – Meningen med hela skiten av Nina Åkestam. 4 år efter att den publicerats, och omdiskuterats, blev den min. Min bibel som jag nu rekommenderat många i min närhet.

Vid första stycket sög den sig in i både hjärta, hjärna men framförallt mage. Jag är ju en känslostyrd person- visst har jag blivit bättre med åren- men min magkänsla brukar  vara både rätt för mig och mitt välmående. Klart att man har nytta av att tänka några extra konsekvenstankar och inte agerar på enbart känsla, men en sak är säker- jag är inte bra på att ta beslut bara för sakens skull, bara för att det eller man ska vara på ett visst sätt.

15324212664902228635381886865163.jpg

Den berömda väggen. Två, tre gånger kanske har jag varit där och nosat. Känt av att det måste till något radikalt, förändringar av både min egen person men även av förutsättningarna. Och frågan är just vems ansvar det är att inte hamna där, förankrad i stress, måsten, prestige, duktighetssyndrom, prestation och rädslan för att vara den som inte pallade trycket. Klart att jag vet att jag är den som styr mitt liv och mitt sätt att vara.

Men jag vill ju så mycket. Att mina barn ska tycka att jag är en bra, rättvis, älskande, uppskattande, närvarande, omhändertagande mamma. Att min man ska älska mitt sätt att visa honom kärlek, ge honom tid, göra honom stolt, vara en bra och klok partner genom livet. För att inte tala om att man väl gärna vill att ens man ska tycka att man är attraktiv. (mina tankar alltså- ingens uttalade krav…) För mina vänner vill jag finnas till, stötta, visa omtanke, visa uppskattning, vara rolig, inspirerande och kreativ.

Men om det bara var det. För det finns ju en karriär också. Eller ett jobb. Eller bara ett jobb. Det kanske är just där vi alla skiljer oss åt. Att ett jobb bara är ett jobb. Nina skriver just om detta i Kraschen- att vara duktig på allt utom att förstå varför man är det… Och när man går runt med det eviga ordet DUKTIG på näthinnan. Vem tjänar på att jag är duktig? Varför säger jag till mina barn att de är duktiga? För vem? För vad?

 

  • ”Om någon verkar få in orimligt mycket i sitt schema beror det på att något annat tar stryk. Och detta andra är antingen kvaliteten på jobbet, eller den egna hälsan. Många som har varit utbrända vittnar om hur de har gått helt upp i arbetet och inte hunnit med familj och vänner.”
  • ”Personer som är riktigt bra på att säga nej gillar man till och med ännu mer när de gör det, för det känns så naturligt och man uppskattar deras ärlighet”.

I år har vi haft en riktig semester. En avslappnande, avkopplande och givande semester- tid från jobb med familj och vänner. Med mer sömn, tid för det viktiga och för reflektion. Nu ligger min uppgift i att behålla tankarna kring vad som är viktigt. Vissa är ju så starka i detta. Men jag trillar dit gång på gång. Jag hoppas dock att jag har lärt mig. För när jag är 85 och berättar om mitt liv för barn och barnbarn- vad vill jag då berätta? Det har Nina Åkestam fått mig att tänka kring. Hur kul är det att säga att jag hade mina svåraste år på grund av stress mellan 30-45, när min familj och mina barn behövde mig som mest- och att jag aldrig fick tillbaka den tiden? Nej, när jag är 85 vill jag kunna berätta nåt annat. Det är ju meningen med hela skiten.

Boken finns att köpa här.

 

Ta hand om er. Vet att vi är flera som dealar med HELA SKITEN.

/Klara

____________________________________________________________________________________________

Meningen med hela skiten- En ”tankebok”

”Meningen med hela skiten” är en hybrid av flera olika genrer och varvar självbiografiska reflektioner, med psykologiråd och övningar som Nina Åkestam själv har jobbat fram. Hon väljer själv att kalla det för en ”tankebok” eller ”kokbok” för de som funderar över karriärval.

But why?

Ja, varför börjar jag blogga igen?

Jag älskar att skriva, väcka tankar och sprida lite färgglad glädje. Jag vill kunna prata om det fina, det jobbiga i en separation, om barnens utveckling, den snyggaste kjolen, karriären- på min plattform och på mina villkor.

Nu känner jag mig redo att fatta tangenterna på nytt. Så vem är jag?

  • Har du något smeknamn?
  • Klara är ju egentligen halva mitt namn. Anna-Klara är hela. Men min bror kallade mig för Bissa när jag var liten.
  • Vad jobbar du med?
  • Jag jobbar som projektledare på ett arkitektkontor. Jobbar med anbud och marknad. Projektleder anbud vilket innefattar analys, strategi men även det kreativa i text och layout. Älskar kombon!
  • Hur ser er familjekonstellation ut?
  • Jag är gift och har tre barn. Elise, Sander och Selma. Selma är Stefans och mitt gemensamma barn. Mina två äldsta barn har jag med Johan. I och med att vi har en väldigt god relation inom vår bonusfamilj ses vi relativt ofta och vår vardag blir på så sätt lite enklare trots varannanveckaprincipen. Selma kallar Johan för sin Jonuspappa. En fin kombination av hans namn och bonus tycker vi.
  • Vad önskar du dig mest just nu?
  • En lugn sommarledighet med familjen och vänner. En paus fylld av spontanitet.
  • Hur skulle du beskriva din stil?
  • Jag älskar kläder och skor. Skor är något jag tyvärr inte kan ha för många av. Jag är ju fan av det lite mer färgglada, leopardiga och ormmönstrade, jag vill liksom bli glad av det jag bär. Jag har vid upprepade tillfällen försökt mig på en stramare stil men jag gillar detaljerna och sammansättning av kulörer för mycket för att platsa in i det ”arkitektiga”. Favoritmärken är Ganni, Baum und Pfergarten, H&M (oftast Trendavdelningen) , Whyred och Rodebjer.
  • Vilken maträtt är din favorit?
  • Jag älskar burrata med rökta körsbärstomater och pistagenötter. Jag föredrar fräscha sallader, franskt som asiatiskt, med mycket smak och grönsaker.
  • Vad sjunger du när du står i duschen?
  • Tar oftast inte så långa duscher men skulle nog vara nån klassiker från Stevie Wonder ”Don’t you worry ‘bout a thing” eller nåt annat från Motown.
  • När ingen ser, vad gör du då?
  • Kanske äter nåt sött eller nåt som definitivt skulle klassas som att småäta mellan målen… Nåt jag borde sluta med mao.
  • Vad stör du dig på hos andra?
  • Människor som är oärliga och beräkneliga har jag generellt sett svårt för. Men de som konstant klagar, surar, aldrig kan se det roliga eller positiva i livet eller på arbetsplatsen utan att vilja ändra på något själv. Att umgås eller samarbeta med denna personlighetstyp tar så otroligt mycket av ens egen energi.
  • Vad är ditt drömjobb?
  • Att arbeta kreativt är något jag är ämnad för. Att jobba med marknad, analys, strategiskt tänkande och i en dynamisk arbetskultur är något jag föredrar. Jag hade nog velat kunna mer grafiskt och layout för att på så sätt kunna arbeta ännu mer med layout utifrån varumärken. Jag är en bit på väg och gillar det jag gör, men om jag får drömma liksom…
  • Hur balanserar du relationen, personlig tid och föräldraskapet?
  • Den olösbara ekvationen. Mitt svar blir att jag gör så gott jag kan. Ibland får man sig en känga att man har nedprioriterat en del stundvis… Då får man tänka om. Ägnar ett helt inlägg åt detta framöver.
  • Gråter du ofta?
  • Ja. Jag blir lätt rörd till tårar.
  • Vad är din sämsta sida?
  • Att jag bryr mig för mycket om vad andra tycker och tänker.
  • Vad är din bästa sida?
  • Att jag är genuint glad för det mesta.
  • Finns det något du säger åt andra att göra men inte gör själv?
  • Att tro på sig själva.
  • Vad gör du om 15 år?
  • Arbetar mer kreativt med marknadsföring och strategi.
  • Om du hade haft en superkraft, vilken skulle det i så fall vara?
  • Stoppa alla krig och sudda ut de skador de har medfört i drabbade länder.
  • Med två ord eller mindre – hur skulle du beskriva din humor?
  • Ironisk och barnslig
  • Några lyxvanor?
  • Dricka champagne
  • Vilken sida av sängen sover du på?
  • Höger. Funderar på att utmana mig och min man om att byta…

Over and out.

Klara

Vänner för livet?

När jag flyttade hem från Frankrike 2000, var jag ”bara 18”. Från att leva i en familj med tre syskon, med ljud och liv runtomkring, och med två föräldrar som skapade trygghet var det bara jag. Ensam i ett nytt land, i en ny stad, i en egen lägenhet. I Sverige som jag alltid sett som mitt hemland trots att jag inte bott där de senaste 9 åren.

Som den sociala person jag är träffade jag genast härliga och nya vänner. Vissa försvann efter studietiden men guldkornen har jag än kvar vid min sida. Jag har haft förmånen att under den tid jag jobbat, varit föräldraledig, flyttat och hoppat runt på olika arbetsplatser, omgivits av människor som varit mig kära. Jag inser verkligen att det är något jag är så ytterst tacksam för. Att jag aldrig haft det där kärngänget, barndomsvännerna som vet allt och lite till om en var länge en sorg för mig. Jag tänkte att så såg det ut för alla i min närhet. Som bott i samma stad, gått i samma klass, sommarjobbat på samma ställe och inte flyttat utomlands.

När vi skulle göra inbjudningslistan till bröllopet blev det så uppenbart. Min man hade alla sina polare, hela sitt barndomsgäng som fortfarande umgås och som jag fått äran att lära känna och tycka om. Tre av dem var högst engagerade i den stora dagen. Jag funderade länge kring hur min lista skulle se ut. Blev det uppenbart att jag bara hade ”nya” vänner? Med det menar jag personer som jag lärt känna de senaste 18 åren- dvs den senare hälften av mitt 36åriga liv. Jag bjöd människor som jag älskar. Jag valde att bjuda de i min närhet som jag håller kär, som berör mig, som får mig att skratta, le, stöttar mig, utmanar mig, ger mig nya perspektiv och som helt enkelt är mina vänner.

Givetvis har man olika relationer till personer runtomkring en. Jag slogs jag av att jag är omringad av så många fina (även om detta ord används i överflöd) personer som kompletterar mig och gör mig till en så mycket bättre person. Även om de inte har känt mig hela livet har vi enats kring att vi tycker om varandra och att vi finns där för varandra. Vänskap är verkligen inget som man får gratis. Det måste ges och tas från båda håll. Ibland är det lätt, man gläds och unnar, ibland blöder man av sorg, oro, och man hjälps åt. Man finns där. Det finns inte oändligt med tid, men man vet också vem man har nära. Så tiden är den lilla faktorn, känslan är det viktiga.

Så TACK till alla härliga som jag har ynnesten att få ha i mitt liv. Vad vore jag utan ER!

THE KAOS IS BACK ON

KAOS

Det känns som att jag är redo att komma tillbaka. Tillbaka till skrivandet.

Min resa genom livet, med toppar och dalar, balans mellan familj och jobb, mamma och fru, med färg och form och en himla massa leopard. Tänker att det är bra att skriva om kaoset man lever i- med lite färre filter helt enkelt. Precis som bloggens namn.

För detta är min arena. Här skriver jag, ältar, delar med mig och hoppas kunna inspirera!

Glad sommar. Vissa tar semester från bloggandet- jag ser det som en nystart fylld av energi. Fylld av KAOS!

Klara

Tron på att det ska bli bra

Snart avslutas 2016. Övergången till 2017 firas med den inre kretsen av mitt hjärta. Det blir just övergången som blir den viktiga. Inte paljettklänningen, bubblet, raketerna eller supén. I år firar vi inte in 2017.  Vi firar att 2016 äntligen är slut. 

Ett år som har tagit med oss på en berg och dalbana som varken framkallar pirr i magen eller hysteriska skratt. En berg och dalbana som har gjort underjordiska turer med magen som vänt sig av oro och förtvivlan, rädsla och panik. En berg och dalbana som framkallat skrik av att livet är orättvist och att tiden måste stannas, spolas tillbaka och återupplevas om och återupplevas rätt. 

Fy fan. 

När rädslans mörker fångar en och allt är svart. Man känner det inombords, men man vill inte oroa lillasyster. För inte nog med hennes egna oro och känsla av ovisshet, inte ska väl jag lägga på ett lager. Jag ska vara stark och stor… asyster. 

Men det är inte att vara storasyster genom att bara visa sig stark. Det starka är att finnas där, bara vara, höra och andas. Lugnt och rofyllt. Vi har nått ett annat djup i vår syskonrelation. Vi bär på blodsbandet som gör oss till systrar,  på bandet som håller oss ovanför ytan när simtagen tryter och förmågan att hålla kvar i repet som inte låter den andra sjunka. 

Denna gången fanns styrkan och livbojen med på resan. Vi gläds åt alla framsteg och positiva besked. Vi gläds genuint och med tron om att de lärdomar som livet gett oss under 2016 kommer stärka oss inför livet framåt. 2017 kommer bli bättre. 

Håret växer på oss båda. Hennes är nytt och friskt. Tjockt och lockigt. Inget är ju som förr. Allt hår jag tappade av ren chock för snart ett år sedan är nu en halv decimeter långt. Lagom att ha en tuppkam oavsett vilken bena jag lägger. 

Stubbet påminner mig om de två turer som min kropp varit med om detta år. Den ena självklar och den andre är grunden till allt jag har lärt om mig själv. Det jag fattades har jag åter funnit. Självförtroendet av att jag är bra som jag är. Jag duger precis som jag är. Knasig och energisk. Engagerad och bra.   


Ja, 2017. Året vi gifter oss. Vi ska fira. Kärleken, att vi älskar och blir älskade var dag. Att vi har lyckan att få ha så många fina vänner som står oss nära. Att vi har lyckan att vi får stå dem nära. 

Nu firar vi ut 2016. Vi firar inte in 2017. Vi fortsätter att leva… helt enkelt. Och i nuet. 

Genuint engagemang sticker i ögonen

Om jag har blivit kritiserad för att jag blir för engagerad?
Jepp.
Hur detta kan upplevas som negativt?
Ja det kan man fråga sig.

En del av mig säger mig att om man vågar ta ställning, kritisera vänligt men bestämt eller vara driven och vilja mycket- då blir det jobbigt för vissa.

Osäkra personer (och detta är generaliteternas generalisering!!!) tycker det är jobbigt med engagerade yngre som vill mycket, som ställer krav. Kvinnor, ja just kvinnor, kan vara så otroligt elaka mot varandra. Är man då lite driven och engagerad i frågor kan man få uppmärksamhet- för det skulle ju kunna finnas dem som faktiskt uppskattar detta engagemang- och då kan man upplevas som ett hot. Kvinnor är ju dessvärre inte så ofta solidariska mot varandra.

Hade önskat att så många fler just ställde upp för varandra, uppskattade att folk blir engagerade. I sakfrågor. Tog ställning och argumenterade för ett genuint intresse. Stod upp för att just engagemang är något fint. Att tro hjärtligt på något och vara övertygad om att det kan hjälpa andra. Givetvis med den begränsning att avsikten alltid är god.

Sitter just nu med anbudsarbete inom utbildningssektorn. Givetvis påverkar det att mitt främsta karriärval var tänkt att situera sig inom den sektorn. Så blev det inte. Jag lämnar med stor respekt över läraryrket till de som är bäst på det de gör. Jag var inte rätt helt enkelt. Men. Jag känner mig otroligt engagerad i att jag vill att alla barn ska få må bra i skola.  Skolan ska kännas trygg, inspirerande, engagera och lära dem så mycket mer än vad som står i läroplanen. Folk som är genuint intresserade och engagerade i skolan berör och imponerar på mig. Tycker det är fint att man vill göra lärmiljöerna så optimala och anpassade som möjligt för att barn skall ges rätt förutsättningar att nå sin bästa potential.

Idag fick jag äran att samtala med en sådan person. Forskare och föreläsare, i grunden arkitekt, och förespråkare för den anpassade lärmiljön. Han berör mig. Jag blir engagerad. Oerhört engagerad och min hjärna spinner vidare kring vilket samarbete vi kan ha framöver. Hur han kan vara med i en tid som denna, då ensamkommande flyktingbarn och flyktingfamiljer behöver akut integration. Vad kan då vara viktigare än att skolan kan erbjudas alla barn? Oavsett förutsättningar och bakgrund.

Jag blir överengagerad.
Jag reagerar.
Mitt engagemang är genuint.
Det kanske kan bli för mycket för vissa.
Men jag menar bara väl.

What really matters

Ett samtal. En krock. En paus. Ett liv.

cirkusripus

Ja, man får sig en kall dusch när sådana samtal når en. Nu när allt har gått bra, när man vet att han och övriga i krocken mår bra, kan man äntligen andas. Jag har tagit det hela med ro. Förvånansvärt lugnt för att vara jag. Något jag verkligen är stolt över.Jag som brukar tänka på alla tänk om, alla möjliga konsekvenser, oroa mig för allt som KAN hända. Scenarion som är så osannolika och troligen hade gett varenda människa som sysslar med betting att bringa hem storkovan. Med andra ord är jag innerst inne en orolig själ. Orolig för vad jag kan mista. Har kommit fram till att det handlar om att jag värderar de och det som finns mig nära. Att jag är rädd för att mista de jag har, det jag har. De som gör mig hel, lycklig, ledsen, som når och berör mig. Jag fick kvittot på att den tid jag suttit hemma och tänkt, grävt ner mig, andats och bara hängt med mig själv, har gjort mig gott. Jag har fått perspektiv på tillvaron, på vad som är viktigt.

Nu tar jag nya och djupa andetag. Med ro. Vetskapen att jag kan se att inget som inte är betydelsefullt behöver oroa mig. Det mest osannolika förblir fortfarande rätt osannolikt och kommer troligen inte att hända. Så det får jag nog handskas med OM det händer. Nyttjar tiden jag har här med att finnas här och nu och bry mig om de som bryr sig om mig. För det är det som betyder något.

 

So far so good

Slut. I. Rutan. Att man aldrig lär sig hur mycket det är ta in de första dagarna på en ny arbetsplats. Nya namn, inte kommer jag ihåg mer än en handfull, nya rutiner och nya arbetsuppgifter. Det är en överliggande härlig kreativ känsla att sitta på ett arkitektkontor. Fler än en gång tanken korsat mitt huvud. Varför läste jag inte till arkitekt? Inredningsarkitekt? 
Jo, för jag blev lärare. Men alla erfarenheter gör en rikare. Nån gång kommer de till användning.
Men känslan av att vara ny. Den kryper i mig. Rädslan av att blossa upp i ansiktet som jag brukar. Trösklar jag helt enkelt måste ta mig förbi. De är skyhöga dessa trösklar.
image

Men kommer hem till dessa. Innan dess kommer samtalet med den härligaste rösten. Det barnsliga humöret som bara undrar hur bra jag har haft det idag.

Nu längtar jag till han är hemma. Hoppas bara jag än är vaken… Kl 20.00!?!

À bientôt!